- "VARFÖR DETTA EVIGA tjat om olyckliga äktenskap", sa den unge, alldeles nygifte reportern till sin gamle ärrige redaktör. 

- "Det är ju bara kändisar som inte klarar av att vara gifta!

- Enligt min erfarenhet är äktenskapet den bästa formen för samlevnad mellan två människor.

Och om du tillåter, så vill jag nu gå ut på gator och torg och samla in vittnesbörd om den saken. Från vanligt folk!

Sen tror jag mej kunna skriva en Kärlekens Höga Visa så att det purprar sej i spalterna!"

- Gör så, sa den ärrige redaktören.

- Ja, för det behövs en motvikt till alla svartmålningar, sa reportern. Och han gick med lätta fjädrande steg ut i gatuvimlet.

♥

Där mötte han fru Blomkvist. Hon var så vanlig man kunde begära.

Ett litet rultigt fruntimmer med fnasig hy,

stripigt hår och ut trampade skor samt klädd i en hemsk frukappa som spände över magen på henne.

Men det var ju inte stjärnögda, långbenta mannekänger han var ute efter, reportern,

och därför ilade han nu inställsamt leende fram till fru Blomkvist som just hade stannat upp framför ett skyltfönster.

Han förklarade varifrån han kom och bad att få ställa några frågor.

Det skulle vara så värdefullt för hans tidnings läsare sa han, att få vet hur JUST fru Blomkvist hade det i sitt äktenskap.

♥

- Min första fråga - anser ni att ni är lyckligt gift?

Fru Blomkvist granskade honom noga, och det kom en liten elak glimt i hennes ögon.

- Måste man anse nåt om det? Jag anser att jag är gift, det får räcka! Och det anser Blomkvist också. Ibland åtminstone!

Reportern log vänligt för att inte skrämma bort henne.

- Er man, han är väl snäll mot er?

- Ja, för all del, sa fru Blomkvist. När han är nykter så!

Nu såg reportern en aning oroad ut.

Händer det alltså att han inte är nykter?

Men fru Blomkvist hörde inte upp riktigt.

- Vad sa ni... jo, visst händer det att han är nykter!

- HÄNDER det att han är NYKTER, skrek reportern.

- Ja, inte så ofta kanske, sa fru Blomkvist.  

Men i förra veckan till exempel, då tog han sej en riktig hästkur och smakade inte en droppe på hela tiden,

jo på fredan förstås. Då körde han igång igen, och sen hävde han ut barnen genom fönstret i vanlig ordning.

Reportern kippade efter andan.

- Det kan väl ändå inte vara sant? Stackars små barn!

Fru Blomkvist gjorde en lugnande åtbörd med handen.

- Äsch, det är di så vana ve. Där ryker di ut en gång i veckan minst. Och det är ingen katastrof, för vi bor på nedre botten turligt nog.

Men detta måste vi ändå anmäla till barnavårdsnämden, sa reportern upprörd. - Brukar han misshandla er också?

Fru Blomkvist skakade på huvet.

- Nä egentligen inte! Det är klart han slänger lite husgeråd på mej ibland, när han har tatt sina järn.

Men på sista tiden har det varit rätt lugnt, för nu har han slagit sönder så gott som allting.

Sen fnissade hon till.

- Han är rolig, Blomkvist! Han säger att han ska gå på Tempo när han får löning och köpa sej lite billiga prylar,

så han inte är alldeles strandsatt när han blir förbannad nästan gång.

♥

Vid detta laget insåg reportern att här inte kunde bli någon Kärlekens Höga Visa som fick det att purpra sej i spalterna.

Men han ville ändå gå till grunden med det Blomkvistska äktenskapet.

Några ljuspunkter måste där väl ändå finnas!

-Hur många barn har ni?  frågade han.

Tja, sa fru Blomkvist eftertänksamt, - Det är en tio, tolv stycken om man räknar ihop dom.

Driver ni med mej, sa reportern. - Vet ni inte exakt hur många barn ni har?

- Ja, för farao, visst vet jag väl det, om jag tänker efter. Det är i alla fall en som heter Elof och en som heter Algot,

och så är det visst två som heter Karna...

Hon teg och tänkte efter igen.

- Nä det är nog bara en som heter Karna, rätt ska vara rätt! Men där har vi då redan tre killar, Elof och Algot och Karna,

nej, vad dum jag är!  Karna, det måste ju vara en tjej i alla fall. Men di ser likadana ut hela bunten, så det är inte lätt att veta

vilken sort det är. Ja, sen är det lite blandat killar och tjejer om vartannat och så då på slutet den där lilla vindögda,

vad heter hon nu igen? Fia, ja just det, lilla Fia, jo jag vet att det ska vara dussinet fullt.

Reportern stod tyst en lång stund, sen sa han modlöst:

- Då är ni väl förskräckligt trångbodda, kan jag tro?

- Nä, det tycker jag inte man kan säga. Vi har en stor rymlig etta ju, sa fru Blomkvist stolt.

- En stor rymlig etta, skrek reportern som om någon hade stuckit honom.

- Bor ni fjorton personer i en etta?

- Nä, femton blir det. För Blomkvist har en "lillfrilla" också som han ligger skavfötters med om nätterna.

Men kom ihåg att svärmor bor i köket, så henne kan vi inte räkna!

Nu började det susa i öronen på reportern, som alltid när han var överansträngd.

- Menar ni alltså att er man har en annan kvinna boende i lägenheten?

- Jaja mensan, sa fru Blomkvist. - Men det är tillåtet enligt Mose lag och giftemålsbalken påstår Blomkvist.

Och han gör det bara för vänskaps skulle säger han. Han är mycket för vänskap nämligen!

- Och er svärmor då? sa reportern upprörd.  - Vad är hon för sorts människa som kan bo mitt i allt det där?

Fru Blomkvist funderade ett slag. - Svärmor är prima alltigenom Fast hon nyps, det gör hon!

- Nyps?  skrek reportern - Sa ni nyps?

- Ja, när Blomkvist och "lillfrillan" ska ha kaffe på sängen om söndagarna och jag står i köket och har lite bråttom att få på kaffekokarn,

innan Blomkvist ilsknar till, då kommer svärmor ibland smygande bakifrån och nyper till så in i norden...

jo, för hon vill ha kaffe före alla andra, den maran!

- Så ni har alltså svårigheter med svärmor också? sa reportern.

Men fru Blomkvist skakade på huvudet.

- Svårigheter nä, det kan man inte säga! Jag bara svänger till med spiskroken ett par gånger,

sen har jag inga som helst svårigheter med svärmor.

♥

Reportern hade nu gett upp alla förhoppningar att hitta några ljuspunkter i det Blomkvistska äktenskapet,

men han fortsatte med dödsförakt:

- Nå, hur är det med hushållspengar? Får ni tillräckligt av er man?

Då kom där ett skärande skratt från fru Blomkivst.

- Hushållspengar! Av Blomkvist? Då känner ni inte honom.

- Men hur i all sin dar klarar ni er då? undrade reportern.

- Jo, jag säljer tomputällerna efter Blomkvist. Och han är hygglig på det viset att jag får behålla vartenda korvöre själv.

Och när han sover, kan jag ibland smyga åt mej ett par tior ur hans plånbok, ja, det vill säga om inte "lillfrillan" ligger vaken och lurar.

För då rappar hon till mej över fingrarna och väser fram sjunde budet: Du skall icke stjäla!

- Då kunde ni kanske påminna henne om det sjätte, föreslog reportern.

Men fru Blomkvist sa strängt att om man ville ha ett lyckligt äktenskap, så fick man inte vara småaktig.

- Nej, då jag bråkar inte, sa hon. - Jag sätter mej lugnt tillbaka på min pinnstol i hörnet och somnar som ett gott barn.

Reportern var nu nästan gråtfärdig på fru Blomkvists vägnar, denna beklagansvärda kvinna behövde ju hjälp.

- Ni borde ta er man med er till en äktenskapsrådgivare, tycker jag.

Men då skrattade fru Blomkvist om igen.

- Bakbunden och kloroformerad i så fall... Och Gud hjälpe äktenskapsrådgivaren, om Blomkvist skulle vakna till och komma loss.

Då har den rågivaren gett sitt sista råd för säsongen, det kan ni ta gift på!

Reportern sa att vid närmare eftertanke trodde han inte heller att herr Blomkvist var mottaglig för äktenskapsrådgivning.

- Men en sista fråga innan vi skiljs åt. Er ålder, fru Blomkvist, hur gammal är ni ?

- Jag är i övergångsåldern, sa fru Blomkvist. - Häromdagen till exempel, när Blomkvist kom till att sparka mej i ändan

så jag for som en raket över köksgovlet, då gick jag och tjurade efteråt i två hela timmar, vad säger ni om det?

- Det enda jag kan säga, sa reportern tungt,  det är att jag beklagar er som är gift med en sån ärans knöl.

Men det skulle han inte ha sagt.

- Knöl... Min Blomkvist? Vet ni inte hut människa.. Här ska inte komma nån liten skit från nån kändistidning och anmärka på honom.

Jag älskar Blomkvist...

♥

Det gjorde hon också. Och nu hastade hon hem till sitt lilla nätta radhus i Farsta, där Blomkvist kärleksfullt väntade på henne.

- Vad du dröjde länge, sa han ömt och slog armarna om henne.

Fru Blomkvist kysste honom på kinden. - Ja, jag blev lite uppehållen.

- Det här är inget hem, när inte du är där, sa Blomkvist.

Sen la han handen på hennes mage, där kappan spände som värst.

- Hur mår vårt lilla barn idag? Du har väl inte tröttat ut er? Kom ihåg att du är i sjunde månanden.

- Det tänker jag på varje stund, sa fru Blomkvist med ett saligt leende.

- När man nu äntligen, äntligen ska få ett barn, så tar man inga risker, det kan du vara lugn för.

- Jag har middan klar, sa herr Blomkvist. - Men du kanske gör såsen?

-  Javisst älskling gör jag såsen!, sa fru Blomkvist.

Och medan hon gjorde det, la Blomkvist sista hand vid dukningen och sjöng under tiden för full hals:

DU ÄR MIN HELA VÄRLD, MITT LIV, MITT ALLT......

Sen åt de middag.

Och där satt Blomkvist mitt emot sin lilla rultiga fru som hade fnasig hy och stripigt hår, och hans ögon tindrade.

- Det klär dej att vara med barn. Du är riktigt vacker då!

- Ja, visst är jag, sa fru Blomkvist.

Sen log hon ett inåtvänt leende.

- Fast jag är elak och hemsk, sa hon.

- Och ljuger gör jag också ibland. När jag så tycker!

♥♥♥

Tillbaka